Gran Canarias historia

Gran Canarias historia fram till år 1500

historiaDe äldsta lämningarna som visar på mänsklig aktivitet på Gran Canaria är cirka 2 800 år gamla, och de människor som då var där verkar bland annat ha ägnat sig åt fiske samt åt att jaga pälssäl. Det finns också en del indikationer på att vissa Medelhavsländer förvisade förbrytare till ön.

Den romerska författaren Plinius den äldre (23 – 79 e. Kr.) skriver i en av sina böcker om att Kanarieöarna ska ha besökts av Hanno Sjöfararen från Karthago omkring år 510 f.Kr., och att öarna då ska ha varit obefolkade men att Hanno påträffade ruiner av stora byggnader där. Dessa uppgifter ska Plinius ha fått från Juba II (52 f. Kr – 23 e. Kr.), kung av Numidien och Mauretanien.

Under antiken var alltså romarna och andra folkslag i medelhavsområdet mycket väl medvetna om Gran Canarias existens, men några århundraden efter kristi födelse verkar det som att människorna på fastlandet helt hade glömt bort Kanarieöarnas existens, inklusive Gran Canaria. Därför kunde Gran Canaria så småningom ”upptäckas” igen av europeiska utforskare i slutet av 1200-talet. Då fanns dock redan en etablerad befolkning på Gran Canaria, som bott där sedan 700-talet e. Kr. På 700-talet e. Kr. invaderade arabiska styrkor delar av Nordafrika, inklusive Atlasbergen. Många av de berber som bodde i Atlasbergen tvingades på flykt, och vissa av dem tog sig till Gran Canaria.

Den italienska upptäcktsresande Lancelotto Malocello är den som brukar brukar få cred för att ha återupptäckt Kanarieöarna år 1312, men det verkar som att sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua började besöka skärgården redan i slutet av 1200-talet.

Lancelotto Malocello bosatte sig på en av de öar som ligger intill Gran Canaria, och den kallas sedan dess Lanzarote efter honom. (Lanzarotus är den latinska versionen av namnet Lancelotto.)

Guanches m fl.

Av de folkslag som befolkade Kanarieöarna när Lancelotto Malocello anlände är Guancherna på ön Teneriffa den befolkning vi vet mest om. Huruvida deras kultur är representativ för de befolkningar som fanns på de andra Kanarieöarna, inklusive Gran Canaria, är oklart. Trots detta är det vanligt att man lite slarvigt använder guanche som sammanfattande namn på alla de folkslag som levde på Kanarieöarna när Lancelloto Malocello började utforska skärgården.

Ö Befolkning år 1312 e Kr
Teneriffa (Chenerfe) Guanche
Gran Canaria (Okänt, spanjorerna kallade dem senare för Canarii)
Lanzarote Majo
Fuerteventura Majo
La Palma (Benahoare) Aurita
La Gomera Gomero
El Hierro (Esero / Fero) Bimbacher

Texter från de europeiska sjöfararna som överlevt beskriver guancherna som långa, muskulösa och vithudade. Påfallande många var blonda, vilket styrker tesen om att guancherna var ett berberfolk. När man tittar på de få namn och uttryck som lever kvar från guanchernas språk syns dessutom likheter med språk som talas av berber.

För att kommunicera på långt håll hade guancherna visselspråket Silbo Gomero, och herdarna på ön La Gomera använder sig fortfarande av ett visselspråk när de behöver kommunicera med varandra över de djupa dalarna på ön. Numera är språket anpassat till spanska, och alla barn som går i skola på ön måste lära sig det.

Statsskick

plazaHur samhället var uppbyggt varierade en del mellan de olika öarna. På vissa öar hade man val för att utse en regent, medan andra öar hade enväldiga härskare som ärvde sitt ämbete. På Gran Canaria ärvde regenten sitt ämbete, och när ett sådant arvskifte ägde rum var det tradition att någon av undersåtarna begick självmord genom att kasta sig ut för ett stup. Självmord var inte tabu utan betraktades som något aktningsvärt.

Mat

För att skaffa mat ägnade sig befolkningen huvudsakligen åt get- och fårskötsel, fiske, jordbruk och att plocka vilda frukter. På Gran Canaria dominerade jordbruket.

Äktenskap

På vissa öar praktiserades monogami, medan andra öar hade ett system där en kvinna kunde vara gift med flera män.

Bostäder

I bergsområden var det vanligt att man bodde i grottor, både naturliga och uthuggna. I områden utan lämpliga grottor uppfördes små runda hus. Enligt spanska texter hade guancherna även befästningar.

Kläder med mera

De rester av guancho-kläder som undersökts på Gran Canaria är gjorda av dekorerade getskinn och växtfibrer. Man har också hittat halsband av trä, ben och snäckskal. Särskilt populära tycks cylinderformade svarta och röda pärlor tillverkade av bränd jord ha varit. Dessa pärlor hade en polerad yta.

Guancherna målade sina kroppar i flera olika färger. Arkeologer har hittat sigilliknande objekt (pintaderas) tillverkade av bränd lera som man tror användes för att ”stämpla” färg på kroppen.

Vapen

På Gran Canaria användes polerade stridsyxor, medan obsidianvapen tycks ha varit vanligare på Teneriffa. Spjut, lansar och klubbor förekom också. Vissa klubbor var försedda med kiselspetsar.

Religion

På Gran Canaria var den viktigaste guden Acoran. En snarlik gud dyrkades även på de övriga Kanarieöarna, dock under andra namn. Guden hette till exempel Achamán på Teneriffa, Eraoranhan på El Hierro och Abora på La Palma. Alla öar hade också en ond ande som man fruktade. På Teneriffa kallades anden Guayota och bodde i vulkanen Teide.

Förutom gudar och gudinnor förekom det även att man dyrkade solen, månen, stjärnorna och jorden.

Balsamerade mumier har hittats på flera av öarna, vanligen i gravhögar eller svårtillgängliga grottor. Exakt vilken balsameringsmetod som användes verkar ha varierat mellan de olika befolkningarna. På Gran Canaria brukade man till exempel bara svepa in kroppen i get- eller fårskinn, medan man på flera andra öar behandlade kroppen med ett hartsartat ämne. Män balsamerades av män, och kvinnor balsamerades av kvinnor. Det var dock inte alla kroppar som balsamerades – man har hittat kroppar som begravts eller lagts i grottor utan att balsameras innan.

På La Palma valde gamla av tradition att dö i ensamhet. Den döende tog farväl av sin familj och bars sedan till en grotta, där han eller hon lämnades ensam med en skål mjölk.

Spansk kolonisation

År 1344 låt påven kröna Luis de la Gerda, en ättling till Alfons X av Kastilien, till kung över Kanarieöarna. Luis de la Gerda tog dock aldrig ögruppen i besittning, och de gjorde inte heller hans efterföljare Henrik III av Kastilien. Henrik III av Kastilien gav istället bort ögruppen till Robert de Bracamonte, som i sin tur gav dem vidare till upptäcktsresanden Jean de Béthencourt från Normandie.

Katoliker från Mallorca drev en missionsstation på Lanzarote under åren 1350-1400, och ett biskopsskap upprättades i Rubicón. Spanien hade dock långt ifrån någon stark kontroll över öarna och deras lokalbefolkning.

Efter ett misslyckat försök att ta Kanarieöarna i besittning år 1402 återvände Jean de Béthencourt till ögruppen två år senare. Nu var han mer framgångsrik i sina försök, och erövrade med hjälp av sin kompanjon Gadifer de La Salle inte bara Lanzarote utan även Fuerteventura och El Hierro. Gran Canaria, Teneriffa, La Palma och La Gomera rådde de däremot inte på. Béthencourt lyckades bygga upp en bas på La Gomera, men fick aldrig kontroll över ön.

Spanska nybyggare skeppades till de intagna öarna för att kolonisera dem, samtidigt som man intensifierade försöken med att konvertera ursprungsbefolkningen till katolicismen. Jean de Béthencourt valde att inte bosätta sig i ögruppen, utan lämnade över makten till sin släkting Maciot de Béthencourt och återvände därefter aldrig mer till Kanarieöarna. Staden Bentancuria på Fuerteventura är uppkallad efter honom.

Spansk annektering

År 1479 annekterade Spanien alla Kanarieöarna och en blodig motståndskamp följde. Många guancher dog eller blev sålda som slavar, och de förekom att guancher såldes som sexslavar till soldater. Vissa guancher överlevde genom att konvertera till katolicismen och underkasta sig spanskt styre.

Den 29 april 1483 utropades Gran Canaria till spanskt territorium, efter att den siste gerillaledaren Bentechuyu och hans motståndsgrupp hade begått självmord. Bentechuyu och hans anhängare hade befunnit sig i den nedre delen av Tirijanadalen, vid tre branta klippor mitt i dalen som belägrades av spanjorerna. När Bentechuyu och hans grupp insåg att de inte hade någon chans att besegra spanjorerna valde de att begå självmord hellre än att besegras i strid och bli sålda som slavar. De klättrade upp till toppen av klipporna och kastade sig ut.

Teneriffa var den Kanarieö som längst stod emot den spanska annekteringen, innan ön slutligen införlivades år 1496.